PÅ FRI FOT
Keramik var inte det primära valet för den nya studeranden vid Konstindustriella högskolan år 1970, Tapio Yli-Viikari. Mångsysslaren var mera intresserad av teater, i scensättning, arkitektur och design. “Keramikens formspråk förstärktes under ledning av professor Kyllikki Salmenhaara. Hon var en försvarare av den bortglömda leran.” Kurskamraterna var ungefär lika många kvinnor och män. Under en studieresa till Europa fascinerades han av Pablo Picassos keramikalster. Efter det var det onödigt att påstå för honom, att keramik skulle vara enbart för kvinnor. Efter sin slutexamen arbetade han på Arabias fabrik som produktplanerare 1976-78 och som direktör 1979-1986 för konstavdelningen. Efter det var han professsor för keramik- och glaskonst i Konstindustriella Högskolan till 2017. Han har haft tiotals egna utställningar, i öster i Japan och i väster i Kalifornien och på många platser däremellan. Han berättar hellre hur han har ordnat och byggt upp utställningar för andra.
På så vis har det blivit över hundra utställningar. Hans egna initiativ har varit att forska i keramikens historia och mästarnas arbetsmiljöer. Det har varit det väsentliga för koncentrationen på de egna arbetena.
Asien står honom nära. “Japan 1976 var en vändpunkt och sedan Korea. Den japanska keramikens rötter är via Korea i Kina. Man bör alltid gräva fram den ursprungliga källan. I processen hittar man alltid något nytt och överraskande. Det har Kina betytt för mig.”
Asien syns i Irtiottoja-/ På fri fot -utställningens arbeten, i de enkla, finstämda formerna, i spiralen som får vattnet i rörelse, i kombinationen av porslin och koboltmålningar. I tuschmålningarna med naturmotiv, i vilka penseldragen öppnar en hel värld av kinesiska skrivtecken.
Han har kommit fram till den kinesiska keramikens ursprungskällor under flere resor och när han arbetade och vistades i Kina 1995 och senast 2019. Nästa resa planeras.
Bild: Katri Yli-Viikari
